Vaknade mitt i natten av att jag tänkte
- oh fuck, jag ska verkligen uppträda imorgon.
Kunde inte somna om, fick halvt panik. Tänk om jag kommer stå på scenen och glömma av hela texten? eller sjunger fel. eller vad vet jag. Tappar rösten? Blir mer förkyld? uft, jag ville bara sjunka genom golvet och hoppas att jag skulle försvinna så jag slapp. Men ändåså vill jag, gå upp på scenen och göra mitt bästa. Jag vet ju att jag har allas stöd. Men fortfarande. Owaiawaiawaia. Så idag blir det till att tränar låtarna hela tiden, om och om och om och om igen!

Så idag stannade jag faktiskt hemma. Har inte blivit riktigt frisk och måste verkligen bli helt frisk tills imorgon.

Mitt liv var jobbigt, tufft, fruktansvärt. Det var som att leva död.
Men så var det en sak som hände. Någon kom i perfekt tid, det var min kusin. Jag glömmer aldrig när jag träffade henne för första gången när hon låg i min mosters knä. Hon var så vacker, med stora läppar och de blåaste ögonen jag hade sett. Och varje gång jag träffade henne så log jag, jag kände mig glad. Hon gav mig en bit av lycka som jag behövde.

Jag kommer ihåg när hon döptes och min moster la henne i mitt knä. Hon kollade mig rakt in i ögonen. Och där låg hon och kollade på mig, medans jag pratade med henne.

Jag kommer ihåg när jag kom in i vardagsrummet och när hon fick syn på mig, så sträckte hon ut armarna efter mig. Jag tog tag i henne och snurra henne runt och hon skratta av glädje. När hon började gråta och dom la henne i mitt knä, då hon började skratta och blev jätte glad. När vi sjöng prästens lilla kråka.

Min kusin, Frida. Stärkte mitt liv, och det kommer hon göra i så många år framåt.